Ottsjöblogger i Ottsjö

 

Jag vill heta fröken Bus

Spotta på alla och tugga snus

Vara lika ruskig som Anderssons Jan

 

Jag vill heta fröken Fin

komma in i salen med högfärdig min

I klänning med paljett och krås

Vara elegant  och full av magi

 

Jag vill heta fröken hit och dit

Den ena dagen svart, den andra dagen vit

Sedan jag valt alla, tog jag fröken Jag

och henne är jag för det mesta!

 

Med tårade ögon tog han emot

guldklocka och gladioler.

Dem var han ärligen värd

vitsordade chefen och kamraterna.

Ingen ny kom och tog hans plats

vid han arbetsbänk.

Hans pensionering var nämligen

en naturlig avgång.

Nu odlar han rosor

och hinner aldrig läsa

allt han uppskjutit.

Han svarar inte

om någon frågar hur han mår.

De har ändå inte tid att lyssna,

utan bar går.

Det är bara de

professionella

pensionärs-omhändertagarna

som bryr sig om honom.

De bjuder på gudsord och kakor,

kaffe och godis,

dragspel, bingo och dans.

 

“Lycka till” ville jag ropa

men sväljer sen alltihopa

Du har beviljats hjälp av socialen

nu går tåget till stan

 

10 mil är långt härifrån

hembygden var blott ett lån

Ditt jobb för ingenting är ett oskrivet blad

man kan bara ana dess första rad

 

Känner du någon?

Har du nånstans att bo?

Tror du att du får vänner?

vill dom verkligen hjälpa dig?

Är du ännu ett blad i statistiken?

 

Vem bryr sig om vart du går?

Du lämnar inga spår.

Ditt namn är ett av många hos psykvården

glömda vrå

Yr så inte ens man vill titta ut,föresten det gick inte! fönstret var fullt av snö, då är det skönt att det mycket sport på tv:en och man har choklad att dricka.

När det är så fullt med snö på bron att inte ens hemtjänsten nästan tar sig in….då stannar jag inne ett tag till….

En liten stund av lycka

en liten tår av glädje

det fick jag känna

bara för ett litet ögonblick

Sen var det spillror igen

av ett liv som inget var

 

Varför flyger vinden

så högt över bergen?

I dalgångens djup

 

Ensamheten är så lång

utan något liv

 

En gång anade jag

vindens smekning

mot mitt hår

men aningen förblev

ovisshet

 

och vinden har flytt igen

högt, så högt över bergen

glömde mig

 

Och gräva mig fram till garaget så jag får tag i en spade…

Idag är det neråt! Jag vill bli av med hemtjänsten. Så jag kan ha det som förr, sitta och titta på tv, hålla på med dator. Kanske jag  får sluta med hästar, vad är det för ide att ha hästar när dom bara är gräsklippare?

 

När jag blev utsläppt från sjukan syntes det lång väg att dom ville bli av mig, inte göra mig frisk. Jag gjorde som dom sa, nu sitter jag här istället med no use of my life.

 

Vissa tider på dagen, vill jag inte vara med längre så det blir nog snart som vanligt igen, en tablett lindrar smärtan.

 

När jag är upp är allt bra. Men jag har inte råd med hemtjänst och medicin som ändå inte gör nån nytta. Det är för dyrt för en som bara har sjukpension att leva av, men det håller nog alla som har sjukpension med om.

 

Kam och Godnatt //kp

Jag börjar titta i garderoben, vad behöver jag för att kunna  köra min Atv ännu längre och bättre, behöver nog bättre kläder…kanske?

 

Kalle och Hilding, bröder till min farfar var tacksamma objekt för tre bråkstakar, Torbjörn, Michael och jag.

 

Av nån underlig anledning så var det förbjudet att sitta och leka på stenen utanför deras hus.

 

Allt som är förbjudet är ju roligt... Så fort vi inte såg nån gubbe,så var vi där och lekte. Och ut kom Kalle i språngmarsch, efter oss, men han var ju inte nån snabb
springare, så vi sprang åt tre håll, skrek; Kalle,Kalle på spången...vilken han avskydde...

 

Det satt några turister hos min farmor Anna, Dom njöt av utsikten mot Ottfjället, sa; ni har det bra ni, som bor så vackert! Har du, var på upp på Ottfjällstoppen nångång?? Farmor Anna svarade; Har inte haft nått ärende dit!!

 

Eller Laken som såldes två gånger.
Förr när jag växte upp, var Ottsjön full av Lakar, som ogillades av fiskare och bybor.

 

Man fick därför 3 kr, per lake. Som man fick ta ut hos fiskuppsyningsmannen, Erik Ast gåla. Vi barn fick ju en bra möjligheter till förtjänst.

 

Vilken vi utnyttjade flitigt. Men Erik Ast i gåla var ibland på tura. Till stor glädje för oss affärsmän. Då gick vi in med kassen lake, han vägde, öppnade lådan med pengarna, utbetalde 3 kr, Gud! Vad rik man var.

 

Strax efteråt hängde han ut fisken på ett staket, varpå vi snabbt
var dit och hämtade fisken, la dom i påsarna igen. Och stövlade in till Erik, Jo, en Algot och David var ju och fiskade också, sa vi. Och han vägde, öppnade lådan, pengarna betaldes ut....Men en tredje gång vågade inte Tobbe... Vi var väl en tio,elva år..

 

Ett tag då,Pelle svanslös var som populärast,då hade vi ett eget GG gäng. Vi, Tobbe, Micke och Jag.

 

Det fanns inga fler just då, först långt senare kom, Susanne och Anneli, vilken lycka, fler tjejer...

Vi gick runt byn, var tuffast av alla! Vi gjorde även allvarliga förseelser...

Vi hoppade i böndernas hö...preskriberat  nu?

 

Men GG, det var allvar värre, då vi mötte nån förvånad turist, skrek vi:GG!

 

Krister Bakken hadde sett oss en gång, undrar om han kommer ihåg hur roligt han hadde åt oss....

 

Karamellrundan

Torbjörn, Mikael och Jag, som alla barn var vi sugna på godis då och då. Då tog vi helt enkelt och gick en runda hos tanterna.

Vi tog de som gav minst först.....Först till Gerda, sen Karin Bergstedt, tant Bojan, Sen snett upp via Kerstin Gärdeman, nybakade bullar, Anni-rene Ottendahl, alltid välfylld skål, Avslutande sedan med Dadda, och tog en sväng förbi Högåsens hotell, Gibo, mm..gick alltid och hämtade en rulle choklad…. Sen var dan räddad!!

Jag känner min glåmig och trött, somna om kanske, och min matlust är sämre än värre.

På sjukan i Östersund brydde dom sig inte ett skit!! dom tyckte jag larvade mig, ingen hjälp där inte, vad jag grät över det där.

 

Men nu är jag hemma, får se om det blir bättre efter ett tag. Jag har ju lite fläsk att spendera innan det blir kris.

När jag flyttade hem från Stockholm vägde jag 48 kilo, men det fixade mamma så jag blev “normal”.

 

Jag får hoppas inte det blir så igen.

Lite deppad får man nog vara, inte käkat nått från det jag kom hem. Suck!

 

Får roa mig att hitta lite kiss på nätet.

 

Du måste förstå

att jag är bara jag

och slits mellan

vill och vill inte

 

Du måste förstå

att jag tycker om dig

och vill

men inte vill

och jag vill inte inte

 

Jag är så rädd

att inte att inte vara jag,

att inte vara

för det vill jag säkert inte

 

Jag gick på den här vägen som lockar många med sin

sin avsides belägna och tysta vandrings led

 

Att vinden blåste kylig den gjorde ingenting

men jag blev lite sorgen av några andra ting

 

En svala tog sitt avsked, en fjäril låg där död

en frostig liten blomma som slocknade i nöd

 

Det måste varit sommar, en sommar jag ej hann

för all min brådska se, innan den på nytt försvann bort

Min blogg har övertagit min ottsjö hemsidas som jag inte orkar eller vill göra nått med!  www.ottsjo.se. 

 

Johnny Cash:

The man in black – Johnny Cash

Johnny Cash tillhör de verkliga giganterna inom den moderna populärmusiken. Han föddes som J R Cash den 26 februari 1932 i Kingsland, Arkansas och dog den 12 september 2003 på sjukhuset Baptist Hospital i Nashville, Tennessee. Dödsorsaken var diabetesrelaterade komplikationer.

Rent faktiskt så lyckades Johnny Cash med konststycket som få andra inom samma genre har klarat av, nämligen att vara produktiv och ge ut nyproducerade skivor under fem decennier. Hans skivor har sålts i mer än 50 miljoner exemplar. De allra största hitsen är I Walk The Line, Folsom Prison Blues, San Quentin, Ring Of Fire, A Boy Named Sue,Sunday Morning Coming Down och duetten Jackson som han spelade in med sin hustru June Carter.

 

Cash blev 1980 invald i Country Music Hall Of Fame och blev även 1992 invald i Rock And Roll Hall Of Fame. Han har förärats en stjärna på Hollywood Walk Of Fame och har genom åren erhållit ett oräkneligt antal Grammys.

 

Million Dollar Quartet
Cashs musikaliska register spände över såväl country som rockabilly och rock n roll samt folkmusik, blues och gospel. Han utgjorde tillsammans med de samtida storheterna Elvis Presley, Carl Perkins och Jerry Lee Lewis den mer eller mindre kultförklarade Million Dollar Quartet. Egentligen handlar Million Dollar Quartet om en enstaka jam session med de fyra inblandade legendarerna som av en ren händelse utspelade sig tisdagen den 4 december 1956 i Sun Record Studios lokaler i Memphis.

The Highwaymen
1985 var Johnny Cash högst delaktig i tillkomsten av supergruppen the Highwaymen som förutom honom själv även bestod av Waylon Jennings, Willie Nelson och Kris Kristofferson. Deras största hit kom samma år som supergruppen bildades och hette Highwayman.

 

Musiker och skådespelare
Johnny Cash är således ett av de absolut största och klarast lysande namnen inom den amerikanska musikindustrin. Han var närmast ofattbart produktiv som singer-song writer under sin livstid och gav ut totalt 148 album. Men Cash var inte bara musiker, han medverkade som skådespelare i en lång rad filmer och TV-serier också.

 

Bland hans insatser på vita duken kan nämnas Gospel Road (1973) och Stagecoach (1986). Dr Quinn och Lilla Huset På Prärien är exempel på TV-serier, som även har visats i Sverige, där Johnny Cash har medverkat som skådis. 1974, i ett avsnitt av TV-serien om den fumlige och tankspridde kommissarie Columbo spelar Johnny Cash sig själv i en roll som ”the bad guy”. Det måste ha varit en tacksam roll för Cash att göra eftersom han alltid var mån om att odla sin egen image som kriminell och outlaw.

Han dök även upp i en mindre roll i den annars stjärnspäckade TV-serien Nord Och Syd, som handlade om två familjers öden och äventyr före, under och efter det amerikanska inbördeskriget och som visades i Sverige under några år på 80-talet.

 

Johnny Cashs liv inspirerade filmmakarna i Hollywood till att 2005 spela in filmen Walk The Line i regi av James Mangold och med Joaquin Phoenix och Reese Witherspoon i huvudrollerna som Johnny Cash och hans hustru June Carter. Filmen handlar om Cashs tidiga liv och avslutas med hans berömda konsert på Folsom-fängelset 1968. Kritikerna hyllade filmen till stor del beroende på skådespelarnas fenomenala insatser, inte minst Joaquin Phoenix för dennes kusliga likhet med Cash, både röst- och utseendemässigt. Reese Witherspoon fick en Oscar 2006 för sin rollgestaltning av June Carter i filmen.

 

The man in black
Men det är ändå först och främst som musiker, sångare och kompositör inom country-svängen som Cash för alltid kommer att bli ihågkommen. Hans djupa och varma basröst i kombination med det speciella ”boom-chicka-boom-soundet” hos kompgruppen Tennessee Three blev hans musikaliska kännetecken. Epitetet ”the man in black” fick han genom sin ständigt svarta klädstil på scenen och den enkla inledningsfrasen på varje konsert - ”Hello, I´m Johnny Cash” - blev med tiden hans speciella signum.

 

Cash var också en ivrig förkämpe för Amerikas urinvånare, indianerna, och deras rättigheter. Detta hängde delvis samman med att han länge trodde sig vara Cherokee till 25 procent. Genom släktforskning fann han dock att han tvärtom hade sina rötter i en kunglig släkt i Skottland och inte alls var besläktad med de nordamerikanska indianerna, som han först trodde. Detta var dock inget som på något sätt minskade glöden i hans kamp för indianernas rättigheter, vilket bland annat kom till uttryck i sångerna Apache Tears och The Ballad Of Ira Hayes på albumet Bitter Tears.

 

På Österåker
Även andra sociala frågor engagerade honom, såsom kampen för en humanare kriminalvård. Bland annat träffade han USA:s president Richard Nixon för att diskutera förbättringar i den amerikanska fångvården.

Detta glödande patos för alla olycksfåglar bakom galler resulterade bland annat i de berömda spelningarna som Johnny Cash gjorde på fängelset i Folsom, Kalifornien den 13 januari 1968 och på San Quentin-fängelset utanför San Francisco den 24 februari 1969.

 

Johnny Cash gjorde även en liknande konsert i Sverige som tyvärr har kommit lite i skymundan för de andra fängelsespelningarna, som båda sändes i amerikansk TV och senare även har getts ut på både video och DVD. Den 3 oktober 1972 gjorde han en bejublad konsert för internerna på kriminalvårdsanstalten i Österåker utanför Stockholm. Spelningen gavs ut på skivan På Österåker året därpå och kom även ut i en nyutgåva 2007 under namnet Johnny Cash På Österåker (35´th Anniversary Edition) för att uppmärksamma 35-årsminnet av fängelsekonserten.

 

Det intressanta med På Österåker är att Johnny Cash talar i det närmaste felfri svenska mellan några av låtarna. Bland annat introducerar han låten Me And Bobby McGee med att på klingande ren svenska säga ”Tack, mina vänner. Jag hoppas att ni tycker om vår musik. Jag hoppas att ni tycker om mig. (Johnny Cash skrattar länge och hjärtligt innan han fortsätter.) Detta är en sång om... Eeh... me and Bobby McGee.”

Konceptet med att genomföra en hel konsert för interner inne på ett fängelse hör inte direkt till vanligheterna bland band och artister inom den moderna populärmusiken, vare sig det handlar om country, pop, rock eller någon annan genre. På senare år är det egentligen bara det amerikanska thrash metal-bandet Metallica som har upprepat Johnny Cashs grepp med en fängelsekonsert. Inför releasen av sitt album S:t Anger 2003 uppträdde Metallica inför jublande interner på San Quentin-fängelset, samma fängelse som Johnny Cash alltså spelade på 34 år tidigare. Även Metallicas fängelsegig filmades och finns delvis med i deras dokumentärfilm Some Kind Of Monster.

 

De första åren
Johnny Cash föddes som nummer två i en stor barnaskara på sju. Hans föräldrar, Ray och Carrie Cash, kunde inte enas om ett namn för den nyfödde så han begåvades istället med initialerna J R. Att ge sina barn namn av den typen, initialer istället för ett traditionellt namn, var relativt vanligt förekommande vid den tiden i USA.

 

Namnet J R funkade väl ganska okey för den unge Cash under uppväxtåren i Arkansas. Problemet dök egentligen först upp när han i de övre tonåren hade bestämt sig för att söka värvning i US Air Force. Det gick inte an enligt det strikta militära reglementet att komma dragandes med ett så konstigt namn. För att bli antagen i militär tjänst var Cash tvungen att byta namn, så han beslutade sig för att i fortsättningen heta John R Cash. När han några år senare slog igenom på allvar som countryartist antog han Johnny Cash som artistnamn.

 

Fattig uppväxt
Cash växte upp under extremt fattiga förhållanden. Familjen flyttade några år efter hans födelse till den lilla staden Dyess i Arkansas och redan i femårsåldern fick Johnny Cash lära sig det hårda arbetet på bomullsfälten tillsammans med sin familj. För att arbetet skulle gå lite lättare sjöng man ofta allsång tillsammans medan man plockade bomullen.

 

Gospelmusiken och musikutbudet som fanns att tillgå på radion var annars det som främst kom att forma honom rent musikaliskt. Cash hyllade långt senare sina gospelrötter genom att ge ut skivan My Mothers Hymn Book.

Redan i tidiga barnaår lärde han sig, med hjälp av sin mamma och en jämnårig kompis, att spela gitarr och började snart att skriva egna låtar. I High School kom han i kontakt med radiomediet på allvar och fick möjlighet att sjunga i den lokala radiostationens direktsändning. Familjens svåra ekonomiska umbäranden under 30-talets tuffa depressionsår kom att på ett starkt sätt färga hans personlighet och värderingar samt inte minst att återspeglas i många av hans sånger.

 

Familjen Cashs egendom blev översvämmad vid minst ett tillfälle, en händelse som senare skulle inspirera honom till att skriva sången Five Feet High And Rising.

 

1944 inträffade en tragedi som kom att förfölja Johnny Cash under hela hans återstående liv. Hans två år äldre bror Jack, äldsta barnet i familjen Cash, hade 14 år gammal fått jobb på det närbelägna sågverket i Dyess och kunde därmed bidra med sin lön till den fattiga familjens försörjning. Johnny Cash hade en mycket nära relation till sin storebror Jack och har själv berättat i sin bok Cash: The Autobiography om händelsen och de hemska skuldkänslor han bar på till följd av det som inträffade.

 

Pappa Ray var inte hemma den här dagen och både mamma Carrie och Johnny samt även Jack själv hade konstiga föraningar om att något hemskt skulle kunna hända. Johnny hade föreslagit att han och Jack skulle gå och fiska tillsammans, vilket deras mor ansåg var en bra idé. Hon bönade och bad Jack att stanna hemma från jobbet och istället följa med Johnny på fisketuren, men Jack insisterade på att familjen behövde pengarna och gav sig därför glad i hågen iväg till sågverket.

 

När arbetsskiftet började hände det ofattbara. Jack Cash fastnade i en roterande sågklinga, drogs in i sågen och klövs mer eller mindre i två delar. I mer än en vecka varade fjortonåringens hemska och plågsamma dödskamp innan han till sist avled. På sin dödsbädd berättade Jack att han fått en glimt av himlen och att han sett änglar. Johnny Cash skulle senare vid upprepade tillfällen berätta om sin längtan till himlen för att där kunna återförenas med sin döde storebror. I sin självbiografi berättar han också om hur han många gånger i sitt liv mött sin storebror i nattliga drömmar. Det märkliga med dessa drömmar är att oavsett hur gammal Cash än var vid det aktuella tillfället, så såg Jack alltid ut att vara två år äldre i drömmen.

 

Vivian Liberto
1951, när Cash befann sig i San Antonio, Texas för att utbilda sig till teleoperatör inom det amerikanska flygvapnet, träffade han sin första hustru Vivian Liberto på en rullskridskobana i centrala San Antonio. Vivian Liberto var bara 17 år när de träffades. De unga tu hann dessvärre bara kila stadigt under tre korta veckor innan Cash var nödd och tvungen att lämna sin flickvän för att under tre långa år fullfölja sin militärtjänstgöring i Landsberg i dåvarande Väst-Tyskland. Under dessa år upprätthölls kontakten mellan Cash och Liberto med hjälp av hundratals kärleksbrev.

Den 3 juli 1954 muckade Johnny Cash med sergeants grad och lämnade därmed Tyskland bakom sig för att omedelbart återvända till Texas och sin ivrigt väntande flickvän där. De gifte sig bara en månad senare i S:t Annes katolska kyrka i San Antonio och fick under sitt äktenskap fyra döttrar tillsammans: Rosanne, Cindy, Kathleen och Tara Cash.

 

Sex, drugs and rock n roll
1955 skrev Johnny Cash skivkontrakt med den i rock n roll-sammanhang senare legendförklarade Sam Phillips och hans lika legendariska skivbolag Sun Records. Året innan hade han och Vivian flyttat till Memphis, Tennessee och Cash hade sedan dess gått och samlat mod för att våga göra ett besök hos Phillips. Ljuv musik uppstod och därmed var en fullkomligt makalös karriär i rullning. Ingenting skulle därefter bli sig likt igen.

Musikbranschens tre grundstenar sägs vara ”sex, drugs and rock n roll” och Johnny Cash levde det livet fullt ut. ”Jag har provat på alla droger som någonsin har funnits”, deklarerade han i en TV-intervju. Ett alltmer eskalerande missbruk av både droger och alkohol i kombination med ständiga turnéer och notoriska snedsprång med andra kvinnor, sin blivande fru June Carter inräknad, ledde slutligen till att Vivian tröttnade på honom och ansökte om skilsmässa 1966.

 

June Carter
Johnny Cash hade träffat June Carter redan 1956, backstage på Grand Ole Opry i countrymusikens eget Mecka – Nashville. Tolv år senare hade han friat till henne ett flertal gånger och fått nej varenda gång. 1968, två år efter skilsmässan från Vivian, accepterade June Carter hans frieri och svarade ja. De gifte sig den 1 mars i Franklin, Kentucky. Därigenom blev Cash styvfar till Carlene Carter och Rosie Nix Adams. June Carter och Johnny Cash fick också ett gemensamt barn, sonen John Carter Cash.

 

De äkta makarna kom att utgöra en av countrymusikens mest framgångsrika radarpar och deras många duetter blev framgångsrika storsäljare. De fortsatte att jobba tillsammans i 35 år. June Carter avled 15 maj 2003. Knappt fyra månader senare, 12 september 2003, avled också hennes make – Johnny Cash.

 

Arvet efter Johnny Cash lever dock oförtrutet vidare, inte minst genom hans båda barn Rosanne Cash och John Carter Cash som båda har rönt stora framgångar som countryartister. Den upproriska image som hela tiden omgav Johnny Cash har av många ansetts vara ett frö av inspiration för bland annat punkrocken. U2:s sångare Bono har vid flera tillfällen nämnt Johnny Cash som en stor förebild på grund av dennes sociala patos och kamp för global rättvisa.

 

2007 blev Johnny Cash postumt invald i The Hit Parade Hall Of Fame.

 

Fotnot: I början av 70-talet, var mor och en god vän pia till Östersund och jag skulle få en belöning för jag varit tyst, snäll och uppfört mig hela dagen, jag ville ha en kasset, sagt och gjort, jag bläddrade omsorgsfullt bland kassetterna på Domus efter moget övervägande blev det Johnny Cach at San quintin, pia och mor tittade förbluffat på varandra, Är du säker?? Ja och Yes! den ville jag ha och jag älskar fortfarande hans tidlösa country.

 

 

 

webbplats: Johnny Cash

 

Pop och rock på 70-talet:

1970-talet var en verklig guldålder för alla som på något sätt gillar pop och rock. De musikaliska storheterna staplades mer eller mindre på varann och hela årtiondet kan egentligen beskrivas som en enda stor kaskad av färger, ljud och harmonier. Alla vi som hade förmånen att få var med under detta rent ut sagt magiska årtionde får ett lyckligt leende på våra läppar när ämnet kommer på tal. Aaah... Ljuva 70-tal.

 

En både rolig och intressant detalj med detta årtionde är att många av de band och artister som tog sina första ackord på 70-talet fortfarande är aktiva med både skivproduktion och turnéer. Bland de internationella storheterna kan vi nämna Kiss och Iron Maiden som exempel på detta, medan artister som Magnus Uggla och Tomas Ledin kan fungera som exempel på svenska överlevare från 70-talet.

 

Den här artikeln kommer att hylla 70-talet genom att titta lite närmare på åtminstone några av de musikaliska förgrundsgestalterna som var med och formade detta gyllene årtionde och gjorde det till vad det kom att bli. Tyvärr är det av utrymmesskäl helt omöjligt att berätta om precis allt och alla men vi börjar med att ta ett avstamp i det dimhöljda gränslandet mellan 60-tal och 70-tal och fortsätter därefter vår odyssé vidare in i den musikaliska häxkittel som 70-talet bjöd oss alla på.

 

Sweet
Det brittiska rockbandet Sweet bildades som Sweetshop i London 1968 och kom att bli ett av de mer stilbildande banden under hela 70-talet. Namnet kortades ganska snart till The Sweet eftersom det redan fanns ett annat band med namnet Sweetshop. 1975, när bandet hade slagit igenom på allvar och stod på toppen av sin berömmelse, beslutades det att man kort och gott skulle heta Sweet.

”Are you ready, Steve?”
”Uhu!”
”Andy?”
”Yeah!”
”Mick?”
”Okey!”
”Allright, fellas! Well, let´s goooooooo!”

Konversationen mellan bandmedlemmarna, med Mick Tuckers pumpande trummor som enda komp i bakgrunden, utgör det klassiska introt till Sweets jättehit Ballroom Blitz från 1973. Det talade introt är något som precis varenda unge som hade förmånen att få växa upp på 70-talet kan utantill. Jämsides med det världsberömda gitarriffet till Deep Purples klassiker Smoke On The Water är detta alla tiders mest berömda intro. Det säger faktiskt en hel del om Sweets storhet.

 

Sweet bestod inledningsvis av Brian Conolly (sång), Frank Torpey (gitarr), Steve Priest (bas) och Mick Tucker (trummor) men genomgick några medlemsbyten på gitarristsidan innan man 1970 slutligen hade cementerat sättningen i och med att Andy Scott blev bandets gitarrist. Scott var också den som spelade synth i bandet, vilket bland annat kan höras på låtarna Action och Fox On The Run.

 

Bandet startade sin karriär som ett typiskt tuggummipopband och fortsatte sedan i den musikaliska fåran i och med att man relativt tidigt fick kontrakt med ”låtskrivarfabriken” Nicky Chinn och Mike Chapman. Funny Funny, Hell Raiser, The Six Teens och Wig Wam Bang är exempel på Chinn-Chapmans produktion för bandet. Upplägget var att radarparet skrev bandets hitsinglar medan gruppmedlemmarna själva fick förfoga helt fritt över B-sidorna. Det resulterade ganska snart i att singlarnas A-sida innehöll en tuggummipoplåt signerad Chinn-Chapman och en hårdrocklåt skriven av bandet själva på B-sidan. Det var ganska uppenbart att hitproducenterna och bandmedlemmarna drog åt helt skilda håll. Slitningarna skulle snart resultera i en total brytning. Connolly, Scott, Priest och Tucker upplevde Chinn-Chapman som diktatoriska och ville bara bort från dem så fort som möjligt.

Motsättningarna mellan bandet och deras två managers hade egentligen börjat redan i och med Andy Scotts provspelning för att bli bandets gitarrist. Steve Priest skriver i sin självbiografi ”Are You Ready Steve” att både han själv samt Conolly och Tucker älskade vad de hörde och såg när en långhårig och slarvigt klädd Scott pluggade in gitarren i förstärkaren, vred upp volymen på max och drog igång ett tungt riff a la Led Zeppelin. Chinn och Chapman blev däremot vettskrämda när de hörde det och bestämde sig för att säga nej till ”rockvilden”. De övriga bandmedlemmarna opponerade sig dock och lyckades efter visst palaver att övertala Chinn och Chapman, som fick ge med sig och mycket tveksamt gav Scott klartecken att bli medlem i Sweet.

 

Bandet ändrade snart spår i och med glamrockens intåg i musikbranschen och fortsatte efter brytningen med Chinn-Chapman 1974 att orientera sig mer och mer mot hårdrocken.

Albumet Sweet Fanny Adams, som kom ut samma år, visade upp en helt ny sida av bandet och det intrycket förstärktes bara med nästa skivsläpp, Desolation Boulevard. Nu var det hårdrock och heavy metal för hela slanten som gällde för Sweet. Egenkomponerade låtar som Turn It Down, Fox On The Run och inte minst Action visade tydligt var Sweet ansåg att skåpet skulle stå någonstans. Andy Scott förklarade detta med att samtliga bandmedlemmar lyssnade på hårdrock och band som Black Sabbath och Led Zeppelin, men att dem av Nicky Chinn och Mike Chapman hade blivit påtvingade ett poppigare och mer ”snällt” sound i rent marknadsföringssyfte.

Sweet fortsatte sedan, trots Brian Conollys tilltagande alkoholmissbruk och inre slitningar i bandet, som en renodlad hårdrockkvartett fram till Conollys avhopp från bandet i början av 1979. I samband med avhoppet ringde Ronnie James Dio (tidigare sångare i Rainbow) till Andy Scott och erbjöd bandet sina tjänster. Man bestämde sig dock för att tacka nej och istället fortsätta som en trio. 1982 kom bandets sista platta, Identity Crisis, ut. Därefter splittrades Sweet för gott. Andy Scott har dock fortsatt att turnera med sin version av bandet, AS Sweet.

 

Brian Conollys alkoholmissbruk blev till slut för mycket och han avled till följd av leversvikt 1997. 2002 dog Mick Tucker till följd av leukemi.

Den svensk-norska gruppen Sha-Boom, som alltid hyllat Sweet som en av sina största musikaliska inspirationskällor, gjorde 2002 en coverinspelning av Fox On The Run med Andy Scott på gitarr.

 

Slade
En av glamrockens allra största flaggskepp på 70-talet var utan tvivel det brittiska bandet Slade. Bandet startade redan 1966 och hette då N´Betweens. Bandet bestod av Noddy Holder (sång), Dave Hill (gitarr), Jim Lea (bas) och Don Powell (trummor). 1969 anlitades Chas Chandler som bandets nye manager. Chandler hade ett förflutet som basist i The Animals och var även mannen som kunde skryta med att han hade upptäckt Jimi Hendrix. På inrådan av sin nye manager bytte bandet namn till det kortare och mer slagkraftiga Slade.

 

Slade var ett utpräglat glamrockband i så måtto att de profilerade sig med hiskeliga frisyrer och en minst sagt säregen klädstil samt mängder av glitter och paljetter. Deras gimmick i övrigt byggde till stor del på att deras låttitlar alltid var felstavade. Slades främsta musikaliska kännetecken var den grova och minst sagt whiskeyraspiga rösten som sångaren Noddy Holder var begåvad med.

 

De första åren var bandet ett utpräglat coverband, men efter att ha slagit sina påsar ihop med managern Chas Chandler började bandmedlemmarna att skriva eget låtmaterial för att mer och mer anamma glamrocken både musikaliskt och visuellt.

I biofilmen Slade In Flame, som drabbade biograferna 1975, spelade medlemmarna i Slade sig själva. Filmen var i huvudsak en enda lång reklamfilm för bandet.

 

Slade hade en mängd hits på de europeiska topplistorna men deras största bidrag till rockhistorien är Merry Xmas Everybody (1973) och powerballaden My Oh My (1983). Man gjorde ett helhjärtat försök att lägga även USA under sina fötter men misslyckades kapitalt. När men efter detta magplask återvände till England skrev vi årtalet 1977 och glamrocken hade plötsligt blivit passé och istället ersatts av punken.

 

Slade fortsatte dock oförtrutet att turnera och lyckades genom en ren arbetsseger att i början av 80-talet ta sig tillbaka till topplistorna och fick även sent omsider sitt hett efterlängtade genombrott i Amerika. Sista konserten med originalsättningen skedde 1984, då Jim Lea plötsligt blev allvarligt sjuk mitt under konserten, som därmed fick avbrytas. Alla efterföljande spelningar ställdes in till följd av det inträffade. Man gjorde några ytterligare försök att ta sig tillbaka till toppen igen. Bland annat släppte man 1987 skivan You Boyz Make Big Noize, men Noddy Holder hade redan tröttnat på allt turnerande och ville lägga av, vilket ledde till att Slade splittrades.

 

Precis som i fallet med Sweet har även Slade fått en sentida spin off i form av ett ”Slade II” som Dave Hill och Don Powell tillsammans startade upp 1993 och fortfarande turnerar med i olika konstellationer.

En lång rad mycket framträdande personer inom musikindustrin har i efterhand berättat om sin beundran för Slade. Kiss-basisten Gene Simmons är en av dem. Gitarrvirtuosen Ritchie Blackmore har till och med sagt rent ut att han bra gärna hade velat vara med i Slade. Joey Ramone, David Coverdale, Tom Jones och Alice Cooper hör också till den långa raden av profiler inom rockbranschen som i olika sammanhang har hyllat Slade genom liknande uttalanden.

 

Mark Bolan och T Rex
Glamrocken hade många framträdande portalfigurer på 70-talet. Den var till stor del en brittisk företeelse, även om den amerikanske skräckrockaren Alice Cooper på sätt och vis räknas in i glamrockens brokiga skara. New York Dolls, glamrockpionjärerna från The Big Apple, ska man heller inte glömma bort i detta sammanhang.

Här hemma i Sverige var Magnus Uggla en av de största stjärnorna inom glamrocken, med viss konkurrens från exempelvis Harpo, mannen med jättehiten Moviestar, och bandet Tears från Katrineholm.

På den världsvida scenen framstod David Bowie, Mott the Hoople, Roxy Music, Slade, Sweet och Gary Glitter som de riktigt stora profilerna inom glamrocken.

 

Det var synnerligen tunnsått med kvinnliga glamrockare. Den enda kvinnan med egentlig framgång i gebitet var den ständigt läderklädda tjejen som sades vara kortare än sin egen Fender Jazz Bass; sångerskan och basisten Suzi Quatro. Hennes hitsinglar Can The Can och 48 Crash spelas fortfarande allt emellanåt i radio. De samtida medlemmarna i tjejgruppen the Runaways kan till viss del anses ha varit glamrockare, men de var i ärlighetens namn mer hårdrock än glam.

 

Men den allra mest inflytelserika och mest tongivande personen inom hela glamrocksvängen var utan minsta tvekan Marc Bolan, sångare och gitarrist samt frontfigur i T Rex. Man kan utan överdrift påstå att utan Bolan och T Rex hade glamrocken som fenomen aldrig uppstått och fått det genomslag som den fick. Marc Bolan anses av många vara den som faktiskt uppfann glamrocken.

 

Marc Bolan föddes som Mark Feld den 30 september 1947 i London och omkom den 16 september 1977, två veckor innan sin 30-årsdag, i en våldsam bilolycka i de västra delarna av London. Det var Bolans flickvän Gloria Jones som körde bilen han färdades i. Platsen för bilkraschen är idag utmärkt med en staty till minne av glamrockaren.

Bolan skivdebuterade redan i mitten på 60-talet med sin dåvarande grupp John´s Children. 1967 bildade han Tyrannosaurus Rex tillsammans med sin vän Steve Peregrine Took, som också hade ett förflutet i John´s Children. Duon släppte fyra album med i huvudsak musik som närmast kan beskrivas som psykedelisk folkrock, med akustisk gitarr och bongotrumma toppat med Bolans karakteristiska sångröst.

 

Took ersattes 1969 med Mickey Finn och året därpå kortades duons namn till T Rex. I samband med namnbytet bestämde sig Bolan för att duon skulle utökas till ett riktigt band. Med Bolan själv som sångare och gitarrist och Finn på slagverk fullbordades bandet med basisten Steve Currie och Bill Fifield på trummor. Låtarna Hot Love och Get It On blev stora framgångar och visade världen vad uttrycket glamrock betydde.

I grunden var glamrocken en färgglad och skränig protest mot den alltmer politiserade progressiva rocken och det lättviktiga popskvalet som fortfarande levde kvar i kölvattnet efter 60-talet.. Musikaliskt presenterade T Rex en bubblande häxkittel av influenser från alla möjliga håll, där psykedeliska tongångar blandades med Rolling Stones-liknande influenser och 50-talsrock samt filmmusik och mer aggressiv rock. Även folkmusik kunde vävas in i ljudbilden.

 

1972 kom albumet The Slider som blev en jätteframgång för T Rex. De efterföljande två hitsinglarna The Groover och 20´th Century Boy blev gruppens sista. T Rex utökades 1973 till en kvintett i och med att Jack Green anlitades som andregitarrist. Man började även att kalla bandet för Marc Bolan and T Rex.

 

Bandet upplöstes av naturliga skäl i samband med frontfigurens död 1977. Då var glamrocken på tillbakagång och hade istället ersatts av punken. Men Bolan och hans T Rex har fortsatt att påverka människor trots allt. 80-talets pudelrock kan med lätthet härledas till glamrocken och fick i skiftet mellan 80- och 90-tal en förlängning i den så kallade sleazerocken med band som Guns N Roses och The Darkness. Det svenska bandet The Ark har förklarat att man har hämtat sina musikaliska och estetiska förebilder ur 70-talets glamrock.

Suck stön, hur kan naturen vara så grym mot mig! två dagar regn och inte kunna åka skidor eller skoter.

 

Skriverier:
Min lilla hörna av internet, här finns poesi,skriverier och lite annat smått och gott.

---

Jätten Ott
När Oden från världsträdets topp sagt att Ott tagit midgard i besittning dräpte han jätten. Av dennes kropp skapades jorden
som sedan dess vilar på askans armar. Därefter formade Oden de första människorna. Ask och Embla. Ott själ fick vilorum i Ottfjället, ej långt från Undersåker. Hans törst och längtan efter livet skapade ottsjön. Han skapade kråkan, kråkan fick en själ, lyfte och flög upp på ottfjällets topp. Jätten ott sista suck utlöste ett antal oförklarliga jordhögar i bottenvallen. Och öppnade Lundörsspasset. Genom ridvadet tvärsigenom ottsjön skapades en naturlig väg mellan Härjedalen och ottsjö!

---

 

OTTSJÖ´s TIO BUDORD
Första Budordet; Du skall inga andra Älgjaktmarker hava, jämte ottsjö jaktlags.
Andra Budordet; Du skall icke missbruka för mycket alkohol, ty du bliva straffad med baksmälla.
Tredje Budordet; Helga vilodagen med lite älgjakt, bärplockning, eller fiske.
Fjärde Budordet; Du skall hedra bärmarkerna med din närvaro, Ty du blir rikligt belönad.
Femte Budordet; Du skall icke tjuvjaga, utan endast jakta på laglig jakttid, åtminstone halva året.....
Sjätte Budordet; Du skall icke tjuvtitta in din grannes nya bil.
Sjunde Budordet, Du skall ej stjäla hjortronen på din grannes bästa bärmarker.
Åttonde Budordet; för inte allt skvaller vidare, behåll det läckraste själv!
Nionde Budordet; Måla inte om huset i nån läckrare färg än grannens!
Tionde Budordet; Du skall ej hava begär till grannlagets jaktmarker, ej heller hans fiskevatten,ej heller hans bärmarker, men avundsjuk får du vara på hans nya 4-hjulning...

---

VARFÖR??
Varför går det tre norska älgjägare på en ottsjöjägare? En håller kompassen, en tar ut riktningen, en håller älgstudsaren!

Varför behöver finnarna två älgstudsare, när ottsjöjägarna behöver en? En att sikta med, en att skjuta med!

Varför går det två danska älgjägare på en ottsjöjägare? En springer och hämtar älgen, en kokar kaffe!

Varför behöver norrmännen två hundförare, när ottsjöjägarna behöver en? En håller i kopplet, en springer i förväg och letar efter älgen!

Bön

Kära finansministen. Jag är i stor nöd,
Jag kan ej inta mitt dagliga mål mat på café´ Opera.
Jag kan ej ta mig ner på stan, Stockholms limousine vägrar skjutsa mig!
Mitt amerikan express guld kort är spärrat,
Min barnvakt tycker att jag ska betala bättre.
Min östermalms våning har frugan tagit i skilsmässan, Underhållet till mina 7 barn är betungande! Skrädderiet vill ha betalt, min senaste mobil trasig. Mitt jetplan är på reparation ,min skogsegendom har några gröna aktivister ockuperat! Min villa i Italien är hustruns, min Lägenhet i Monaco tog förföra hustrun,
Och mina kontanter är inlasta i Schweiz!Så snälla finansministern, ge mig några miljoner och jag lovar att inte skvallra
På några statliga Direktörer!
Vänligen, eder Johan Mutkolv

---

FN:s: (för världen)
1.  Vett till alla sexualförbrytare.
2. Jämn fördelning av jordens mat.
3. Gigantiskt smältugn för alla vapen.
4. Några liter rent vatten för dom inget har.
5. Ett varmt och ombonat hem för alla hemlösa.
6. Sjukvård för dom ingen har.
7. En påse kärlek istället för allt mördande
8. Några kärleksfulla föräldrar till dom barn som inga har.

---

Poesi, av egen kraft!

Skriv Sången
Skriv sången som är utan skuld
en hymn som hyllar idealet
skriv vackra, fagra ord som
klingar ljuvt i vars mans öra

Skriv en sång som skapar enig törst
efter fred i vart hörn
av vart stora klot kallat jorden
lat det klinga högt!

Skriv sången som ingen hört dess
ord virvla runt i världen
förkunna något nytt är i antagande

skriv sången som gör var mun glad
bringar ett budskap
en lat för var man hjärta
en sång med innehall som berör

Skriv sången som ger inre glädje
värmer ända in själen
ger livet mening och innehall
något att föra från öra till öra,fred på jorden

 

Ottsjö By
Ottsjö by I en underbar fjällbygd
där anorna bo
du ligger vår fjällby
i trygghet och ro
en fristad i orostider

Du började så blygsamt
så travande tyst
bland ungdomen sprida
med uppgiften du lyckats
du har förvisst
din namn vidderna vida

Vad ger då trygghet?
vad syftas för mål?
vad gör att vi alla trivs här?
D pekar på brinnande mål
ger värme till alla hjärtan

Ger kunskap och lärdom
ger godhet och tro
ger kraft att vårt livsok bära
du giver oss tilltro
en by så god.

---

Natt Dröm

Jag log och sov
Jag drömde en dröm
så annorlunda
Om att vi ej använde våld

Jag log och sov
Jag drömde en dröm
så underbar
Om att vi ej plågade djur

Jag log och sov
Jag drömde en dröm
Så härlig
Om att vi ej mördade varandra!

 

Ingen

Ingen vänder åter
När livet är förbi

Inget förändrar världen
när tiden står stilla

Ingen kärlek är så fin
Som den som varit

Ingen stig leder nånvart
Om ingen gått där förut

---

GLÖMT?

Kraften viner
genom ådrorna
Igår såg jag honom,
hjärtats isade,
kall glöd genomströmmade mig.

Jag insåg att
kärleken ej dog,
trots åren som gått,
Att jag tillhör honom,
varför kom du åter?

 

SKAPELSENS GÅVA

Stjärnögon gavs till en del
andra en stjäl utan fel
Somliga pengar och hus
Levnad i lyckorus

Skapelsens gåvokorg
ingen blev utan och glömd
men den som sist i kön stod
blev varken klok eller skön!

---

ENSAMT REGN

Regn faller sakta ner
strilar ned för min rygg
ängslan sköljs ner
oro rinner likt droppar ner.

Ensamhen rinner av
mina tårar göms utan regnmin längtan strös,
dropp för dropp
säg, ska jag gråta mer ikväll?

Ingen tår trillar ner av sig själv!
Vad ska man med livet till,
när det jämt ösregnar?
Ingen förstår trånad efter kärlek.

 

MIN HÄST

En häst av kött och blod en frustning du hälsar
var gång jag öppnar havrelådan

Min häst så mjuk och god
jag älskar att känna din nos
luktande, snusande överallt

Min häst störst och vackrast
när du mig stolt genom byn
bär på din rygg
jadå, är jag lyckligast i världen!

Jag är spridaren!
Med glädje runt alla svårigheter övervinns.
Att kunna se ljus i horisonten.

---

Samhällsansvar

Jag tar samhällsansvar
Jag gör som farbror gud staten
säger
är absolut rätt och riktigt

Jag är laglydig och en
rättskaffens medborgare
röstar på sossarna
för jag tar samhällsansvar!

Jag är polisstatens lydiga, goda rättvisa
vän av ordningen
Jag tar riktiga beslut som nån bestämt!

Jag är osynlig
Ingen skulle märka min bortavaro
Ingen frivilligt ger mig tillit
För jag tar samhällsansvar!
Jag är en lydig svensk,
jag är ingenting, om nån trodde det!

 

Bara Gud vill

Bara gud vill så blir världen ett paradis,
bara nån tar initiativet.
Bara Gud vill så blir varje barn en dyrgrip,
bara föräldrar vill.

Bara Gud vill sö slutar vi kriga,
bara nått land vågar ta steget fullt ut,
säga nej till vapen
Bara nån vägrar ta det första vapnet

Bara Gud vill kan vi göra en bättre värld
Både för fattig och rik,
utjämna klyftorna,göra världen bättre,
bara står upp,säger:Det är nog!!

 

Små.små stunder av lycka,Ger livet ett skimmer av lycka, men att ta vara på dom små stunder av lycka....är inte det lättaste!

 

KISS:

You wanted the best and you got the best – KISS

Kiss är ett amerikanskt band som spelar hårdrock. Bandet grundades 1973 av Paul Stanley (född Stanley Eisen) och Gene Simmons (född Chaim Witz) och har fram till dags dato sålt mer än 100 miljoner skivor, spelat inför utsålda jättearenor världen över och rönt massiva framgångar som saknar motstycke i hårdrockens historia.

 

Kiss har haft en lång rad jättehits. Bland dessa kan man nämna Detroit Rock City, Lick It Up, Rock N Roll All Nite, Crazy Crazy Nights, I Was Made For Loving You, Heaven´s On Fire, Black Diamond, Love Gun, Cold Gin, God Gave Rock N Roll To You, God Of Thunder, Shout It Out Loud, Beth, Forever och en lång rad andra storsäljare.

 

Originalsättningen av Kiss bestod av Paul Stanley (sång och kompgitarr), Gene Simmons (sång och bas), Ace Frehley (sologitarr och sång) samt Peter Criss (trummor och sång). Ace Frehley och Peter Criss heter egentligen Paul Daniel Frehley och Peter Criscuola.

Det är bara Paul Stanley och Gene Simmons som finns kvar sedan start, medlemsbytena har nämligen duggat tätt genom åren. Eric Carr (född Paul Charles Caravello), Vinnie Vincent (född Vincent Cusano), Mark S:t John (född Mark Norton) och Bruce Kulick är andra prominenta herrar som har ingått i bandet.

 

Idag består Kiss av, förutom Paul och Gene, Tommy Thayer (sologitarr och sång) och Eric Singer (trummor och sång). Tommy Thayer är sedan många år anställd i ett av Gene Simmons bolag och har bland annat fungerat som bandets tour manager. Thayer har även ett förflutet som ”Ace Frehley” i Black n Blue, ett så kallat hyllningsband till Kiss. Eric Singer är en av världens bästa trummisar med en meritlista som bland annat inkluderar Alice Cooper och Black Sabbath samt det egna hobbybandet Eric Singer Project, där bland annat nyss nämnde Bruce Kulick ingår som gitarrist.

 

Den nya plattan
Kiss debutplatta, det självbetitlade albumet ”Kiss”, släpptes 1974. I september 2009 släpper bandet sitt nittonde album, i skrivande stund har man ännu inte offentliggjort titeln. Fansen har fått vänta länge den här gången eftersom förra studioplattan, Psycho Circus, kom 1998. Elva års väntan är därmed över.

Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Både Paul Stanley, som även producerar det nya albumet, och Gene Simmons har i olika intervjuer berättat att plattan rent musikaliskt och soundmässigt ska ta Kiss tillbaka till bandets rötter i det tidiga 1970-talet. ”This is Kiss, classic Kiss”, som Paul Stanley säger i ett pressmeddelande på bandets hemsida www.kissonline.com

 

Så började det
Kiss startade som Wicked Lester, ett New York-band med olika medlemmar som kom och gick. Gene och Paul var två av de mer tongivande medlemmarna, men de båda vännerna lämnade bandet eftersom de inte såg några möjligheter till skivkontrakt där.

En annons i tidningen Rolling Stone i slutet av 1972, som Gene fick syn på, berättade om en trummis som sökte ett band och dessutom var beredd att göra allt för att lyckas. Peter Criscuola, som trummisen hette, blev tredje medlemmen i det nya projektet efter en lyckad audition. Trummisens artistnamn blev Peter Criss. Men Gene och Paul sökte även febrilt efter en sologitarrist och i början av 1973 provspelade den mycket Eric Clapton-inspirerade gitarristen Paul Daniel Frehley och imponerade så pass mycket på de två grundarna att han fick jobbet på direkten med artistnamnet Ace Frehley. Därmed var kvartetten komplett.

 

Glamrock
Rent musikaliskt kom Kiss att hamna i samma fåra som New York Dolls och kan därmed räknas till de allra första så kallade glamrockbanden. Det som kännetecknade det tidiga 70-talets glamrock var den raka rockmusiken med oförblommerade stölder från andra storheter som Rolling Stones och Iggy Pop samt iögonfallande klädsel och smink i stil med Marc Bolan och David Bowie. Enda skillnaden med Kiss var att man här tog glamrocken ett steg längre i allt. Musikvolym, scenshow, klädsel, smink. Allt var större och häftigare med Kiss.

 

Bandets mycket färgstarka image var noga genomtänkt och minutiöst utstuderad redan från början. Med artistnamn och ansiktena täckta med matchande smink samt specialdesignade scenkläder och en minst sagt spektakulär show som ingen dittills hade skådat, där effekter som rök och eld blandades med sprutande låtsasblod och maffiga ljusexplosioner, stakades vägen mot stjärnglans och berömmelse ut.

En annan spektakulär effekt som Kiss alltid har använt sig av är den extremt långa tungan som frontfiguren Gene Simmons är begåvad med. Ett av många rykten kring denna så världsberömda tunga gör gällande att han har kapat den lilla senan under tungan, men det är inte sant. Tungan är som alla vet en muskel och Gene har helt enkelt tränat på att sträcka ut den så långt det bara går. Detta är också något han gärna gör både på scenen och utanför den.

 

Felaktig kritik och lögnaktiga rykten
Det var Paul Stanley som kläckte idéen till bandets namn, Kiss. Därefter designade Ace Frehley den världsberömda logotypen. Loggan är något som Kiss har fått kritik för genom åren, eftersom de så kallade förståsigpåarna med bestämdhet ansåg att de två s:en påminde alltför mycket om de runliknande s som nazisternas specialförband SS använde som sin logga. Var det inte så att Kiss propagerade i smyg för nazistiska åsikter genom att ”kopiera” nazist-s:en i sin logga?

Tittar man noga så ser man dock att de inte är särskilt lika. Anklagelsen är också både orättvis och befängd eftersom såväl Paul som Gene är av judisk härkomst. Genes mamma var också ensam överlevande i sin familj, där alla var fångar i det nazistiska koncentrationslägret i Auschwitz.

Kiss har genom åren även råkat ut för andra mer eller mindre osannolika beskyllningar från olika håll. På 1980-talet, när klappjakten mot allt vad hårdrock heter pågick som allra värst, hävdades det i ett TV-program i Sveriges Television att Kiss var en förkortning för Knights In Satans Service (= Riddare i Satans tjänst). Nu skulle Kiss alltså hux flux vara satanister genom en tolkning av bandnamnet.

Detta påhopp var så flagrant att Paul Stanley, som alltid har fungerat som bandets talesman, fann för gott att rycka ut och ställa allt till rätta genom att i en intervju samma vecka en gång för alla fastslå att Kiss inte betyder något annat än... Just det: Kyss.

 

Sminket
Till imagen hör även bandmedlemmarnas sminkade ansikten. Sminkets egentliga syfte var från början att ge bandmedlemmarna speciella och synnerligen utmejslade egenskaper. Gene blev med sminkets hjälp the Demon, Ace blev the Spaceman, Peter the Catman och Paul the Starchild. Under de första tio åren av bandets existens visade sig medlemmarna aldrig offentligt utan smink, vilket bland annat ledde till rykten om att alla fyra hade gravt brännskadade och vanställda ansikten som doldes av sminket. Genom sminket skapades en mystik och ett intresse kring bandet om vilka de egentligen skulle kunna vara. Detta visade sig vara ett ganska smart pr-trick, då sminket tillsammans med den minst sagt spektakulära scenshowen så småningom gav bandet stora framgångar.

 

Sminket har använts i två perioder av bandet. Första perioden sträcker sig fram till 1983. Därefter uppträdde Kiss utan sitt smink fram till 1996, då originalsättningen av bandet med buller och bång, smink och full produktion gav sig ut på den världsomspännande Reunion Tour. Sminket hänger fortfarande med som en del av bandets image. Sminket som the Spaceman och the Catman har numera, till stort förtret för många fans, övertagits av de nuvarande bandmedlemmarna Tommy Thayer och Eric Singer.

De tidigare medlemmarna Vinnie Vincent och Eric Carr hade varsin personlig sminkning under sin tid i Kiss. Vinnies smink var the Ankh Warrior och Eric hade sminket the Fox. Båda sminkningarna designades av Paul Stanley. De enda Kissmedlemmar som inte har varit sminkade under sin tid i bandet är Mark S:t John och Bruce Kulick. Kulick är också, tillsammans med Tommy Thayer och Eric Singer, de enda i bandets historia som har spelat i eget namn och inte har tilldelats ett artistnamn av Paul och Gene. Något som annars alltid har tillhört imagen kring Kiss.

 

Kiss i Sverige
Bandet har under alla år varit flitiga besökare i Sverige, under såväl konsertturnéer som vid diverse promotiontillfällen. Hittills har Kiss genomfört sammanlagt 22 konserter i Sverige i samband med totalt nio besök här. 1976, 1980, 1983, 1984, 1988, 1996, 1997, 1999 och 2008 är de årtal som gäller för varje troget Kissfan att hålla reda på när det gäller bandets turnéstopp här. Dessutom har både Paul och Gene besökt vårt avlånga land i samband med reklam för både egna soloplattor och nya Kissalster.

Kiss har en stor och trogen skara fans i Sverige och verkar uppriktigt sagt vara oerhört förtjusta i att spela här. Den senaste spelningen på svensk mark gick av stapeln på Stockholms Stadion 30 maj 2008 och sålde slut på rekordtid. Konserten var ett turnéstopp under den då pågående Kiss Alive 35 Years Tour. Kiss hade nöjet att spela inför mer än 32 500 helvilda fans som dansade järnet och sjöng med i varenda sång som kvartetten framförde från scenen. Allsången på Stadion den kvällen fick all eventuell konkurrens från Anders Lundin och Skansen att blekna i jämförelse. Spelningen i Stockholm var också Kiss största under Europadelen av turnén om man räknar bort festivalspelningarna som givetvis var större i format.

Gene Simmons, som när han inte spelar bas och sjunger i Kiss är affärsman, har även investerat pengar i diverse byggprojekt runt om i världen, så även här i Sverige. Det gör att han allt som oftast besöker vårt land in strictly business.

 

Medlemsbyten
En annan spelning av större format som bandet har genomfört var i samband med avslutningsceremonin av de olympiska vinterspelen i Salt Lake City 2002. Kiss framförde då sin eviga signaturdänga Rock N Roll All Nite inför ett fullsatt Olympiastadion och uppskattningsvis mer än två miljarder TV-tittare över hela världen. Spelningen var även den absolut sista med Ace Frehley i bandet. Han lämnade därmed Kiss för andra gången i ordningen.

Just de många medlemsbytena har varit en ständigt återkommande företeelse genom Kiss nu drygt 35-åriga historia. Rykten om en eventuell splittring av bandet var igång redan på 70-talet och fick ny fart 1978 i och med att de fyra medlemmarna släppte varsitt soloalbum på hösten det året.

Originalsättningen Stanley/Simmons/Frehley/Criss höll dock ihop fram till 1980, då Peter Criss på grund av grava drogproblem fick sparken från bandet i samband med releasen av plattan Unmasked. Han ersattes snabbt bakom trummorna av Eric Carr.

 

Kiss goes heavy metal utan smink
1982 hade Ace Frehley fått nog av den i hans tycke allt för poppiga stilen som Kiss hade lagt sig till med. Han lämnade i vredesmod och blev ersatt av Vinnie Vincent. Med Vincent som sologitarrist blev Kiss återigen ett band som levererade hårdrock i den tyngre och aggressivare skolan, vilket den stenhårda plattan Lick It Up, släppt i september 1983, är ett tydligt bevis på. Inget annat Kissalbum innehåller så höga halter heavy metal som Lick It Up.

Samma dag som den plattan släpptes uppträdde Kiss för övrigt utan smink för allra första gången i den då ganska nystartade TV-kanalen MTV, vilket skapade stor sensation.

Vinnie Vincent var med och skrev åtta av tio låtar på Lick It Up, bland annat titelspåret. Dock tyckte framförallt Gene Simmons att den nye strängbändaren tog sig allt för stora friheter och på tok för mycket utrymme i bandet. I samråd med Paul Stanley beslutades det att Vinnie Vincent skulle få sparken.

 

Ut med den utpräglade heavy metalgitarristen och in med en verklig finlirare istället. Vinnie Vincents ersättare blev Mark S:t John, en gitarrist med skolning inom både klassisk musik och jazz. Dessa influenser märks tydligt på 1984 års utgåva från de vid den tiden avsminkade rockhjältarna, Animalize. Mark S:t John skulle dock inte bli särskilt långvarig som medlem i Kiss. Efter bara drygt ett halvår tvingades gitarrvirtuosen på grund av sjukdom att sluta.

Bruce Kulick fanns redan stand by i bakgrunden och var därmed väl förberedd på att hoppa in som S:t Johns ersättare i händelse av att denne inte skulle orka genomföra den redan påbörjade Animalize Tour. Så blev det också och Kulick tillbringade därefter de följande tolv åren som gitarrist och stadigvarande medlem i Kiss. Det är den längsta sammanhängande tiden som någon har varit medlem i bandet, frånsett de två grundarna Gene och Paul givetvis.

 

Eric Carr dör
1991 drabbades Kiss av en fruktansvärd tragedi. Man hade startat inspelningen av det kommande albumet Revenge när Eric Carr den 24 november avlider till följd av cancer. Märkta av djup sorg över förlusten av sin trummis och vän fortsätter Kiss arbetet med plattan och tillägnar sin avlidne kompis den instrumentala låten Carr Jam 1981 samt även hela plattan Revenge. Ännu en gång var det alltså byte på trumpodiet och den nye ersättaren blev Eric Singer. Sättningen Stanley/Simmons/Kulick/Singer fortsatte att spela tillsammans fram till 1996 när Paul och Gene beslutade sig för att återförena originalsättningen av bandet med smink och allt.

I augusti 1999 förärades Kiss sin egen stjärna på den världsberömda trottoaren Hollywood Walk of Fame i Los Angeles.

 

Den återförenade originalsättningen Stanley/Simmons/Frehley/Criss höll ihop i ungefär fem år innan man, via ytterligare att par byten av trummis och sologitarrist, 2002 nådde fram till sättningen Stanley/Simmons/Thayer/Singer som idag utgör Kiss.

2003 blev Kiss invalda i den mycket prestigefyllda Rock and Roll Hall of Fame, något som det krävs mycket för att bli. Första kravet för att bli invald där är att man ska ha släppt skivor i minst 25 år och dessutom anses ha haft stort inflytande på musiken inom genren i världen. Nya grupper och artister väljs in varje år av musikexperter runt om i världen.

 

Den forne Kissgitarristen Mark S:t John dog mycket hastigt i samband med en hjärnblödning den 5 april 2007.

Bästa sättet att få en fullständig sammanställning av alla låtar och skivor, såväl studioalbum som liveplattor och samlingsboxar, är att surfa in på bandets officiella webbsida www.kissonline.com eller att titta in på den svenska fanklubbens hemsida www.kissarmysweden.com

Med tanke på kommande skivsläpp och nya turnéer kan man när det gäller Kiss travestera några berömda ord av författaren Mark Twain: ”Ryktet om Kiss död är betydligt överdrivet.” Annars kan man utbrista tillsammans med bandet och alla dess miljoner fans världen över: YOU WANTED THE BEST AND YOU GOT THE BEST! THE HARDEST ROCKING BAND ON THE PLANET: KISS!

 

Fotnot: Kiss är mina favoriter sedan kassetten uppfanns på 70-talet, jag har fet samling med allt som givits ut, plus en hel del bootlegs,dvd:s,
prylar, med mera samt en taturering.Min första kassett var,hotter than hell som jag köpte i New York, i början av 70-talet.

 

 

Mina favorit kiss Cd: 

1. Destoyer

2. Sonic Boom

3. Rock and roll over

 

 

Bra Länkar:

*

Kiss FAQ

Sök med kiss

 

Mina Favorit låtar:

1. Beth

2. New york groove

3. Let´s put the X in sex

3. Mainlane

5. God of thunder

 

Mest saknad i kiss:

Eric carr

Ace frehley

 

Vad jag samlar på:

*

T-shirts !!!

CD skivor  

Just nu….tralala….

 

Det finns hur mycket som helst…..Bara man vore miljonär……att samla.

 

Skuggor i vinterkvällen

månstrålar mörkret bryter

 

Stjärnor glimra över fjällen

ny is på vattnets yta

aftonstjärnan över oss vakar

i kall och orolig tid

 

brasan i spisen sprakar

kvällen ger oss stilla frid

 

Liten fjäril flyga vill

nu är våren här

tunn och vit den fladdrar till

se hand vingar bär

 

Vårens blommor vill han väcka

med små mjuka vingar

nu får vintersömnen vänta

hörs det när han svingar?

 

Liten fjäril flyga vill

nu han inte fryser

tunn och vit den fladdrar till

se så solen den fladdrar till

se så solen lyser

 

Jag är pedant, om inte var sak ligger på sin plats blir jag vansinnig…..och sur…

 

Jag älskar Kiss och Ac/dc och är hårdrockare!

 

Jag kan bara ha tre saker jag gillar åt gången…..Islandshästar, datorer och flyg…..

 

 Jag är ensamvarg och kan bli putt och inte öppna dörren om nån kommer vid fel tidpunkt….

 

Ottsjö är var jag är! dom får bära mig ut i låda……

 

 

Jag ville fly från trottoarernas

stumma gråa asfalt

till den mjuka slingande stigen

där stegen får svikt

 

Jag ville fly från stadsdammets

gråa luddiga beläggning

till daggfriska grönskande gräs

där syrsorna spelar

 

Jag ville fly från bilmotorernas

ständiga brus

till tallskogens eviga tystnad

där fåglarnas sång klingar vackert

 

Jag ville fly från människornas

stress och jäkt

till landsbygdens kolugna lunk

där jag kanske möter nån med tid

 

Alla kämpar vi för någonting

Tyst eller ljudligt och öppet.

Kamp är kanske en förutsättning för att leva?

 

Men det bästa med kamp är

att den förenar oss.

Och ju mer den

trycks ner,

ju mer pöser den över.

Fick för mig att städa lite strumpor, efter lagt upp alla i högar, bra,dåliga, väldigt dåliga, hål, insåg jag att jag inte behöver köpa på några år framöver…..

Mina grannar. keld och Beate har förnyat sin sajt om ottsjö! Supersnyggt!!
Ottsjö

OJ! då, jag hinner inte med, efter varit 1 år på sjukan så känns det som tiden stått stila, inte rört sig alls nämnvärt, jag landar väl så med tiden…..